Josefin

I looked at a sweet, beautiful rose,
And then I looked at you, and I kept looking at you,
For the rose wasn't as beautiful as you

Fick just en dikt av en kille på msn tyckte den va fin och värd att lägga ut här:

People live...
People die...
People cry...

Some give up..
Some still cry...
Some say hi...
While some say bye...
Ohers may forget you...But never will I!!!

Som sagt tyckte de va en fin dikt.

Det är märkligt hur olika man kan se på tårar.

Tårar för mig betyder svaghet, det är en fysiskt bevis på att jag inte klarar av att hantera en situation. För genom att jag låter dessa droppar av salt vatten rinna ner för mina kinder så känner jag mig sårbar. Sårbar inför omvärlden. Det känns som att när jag sitter där i min soffa med kinderna våta av alla tårar, kan vem som helst slita upp dörren och inkräkta på min bubbla.

Jag gråter aldrig när någon ser. Åtminstonne inte nu för tiden, eller åtminstonne inte när det gäller saker som verkligen har sårat mig. Jag har mina murar runt mig. Murar jag säger är ogenomträngliga, att allting bara studsar tillbaka. Men sanningen är att min mur är full med sprickor. Sprickor som släpper in alla dom där små sakerna som tillslut klumpas ihop likt en frätande dimma innanför min mur för att sedan driva in långt i min själ och till  sista lämna stora hål och tomrum etfter sig.

Sanningen är att jag inte vet hur länge till jag orkar med allt det här? Enklast vore de kanske om jag kunde få lite distans, de vore kanske bäst för oss alla. Kanske ska föreslå det här med en lägenhet igen, förklara att så som vi har det nu, så kan vi inte fortsätta leva. Det tär bara på våra relationer och tillsist kommer vi inte ens kunna titta på varandra utan att känna hat. Fast det är kanske redan så? Ibland kan jag kommer på mig själv med att tänka så om dom. Dom säger att det är en förskjuten trottsålder men sjålv vet jag att det inte är så. Som jag ser på det är det bara ett rop på hjälp "Här, se mig! Se det jag gör och såg att det duger! Snälla."

Det är märkligt, deras ord sårar mig fortfarande men nu håller jag sakta på att acceptera dom. Acceptera att jag inte är så perferkt som dom vill att jag ska vara. Förrut trodde jag att jag bara ville bevisa saker för dom, bevisa att jag duger. Kanske var det så det var också, men nu vet jag inte om jag bryr mig lika starkt längre. Jag vet att jag inte kan vara så som dom vill att jag ska vara. Problemet är bara att få dom att förstå det också...

-Vad har du förs kompisar?
-Va?
-Ja, räkna upp tio av dina kompisar?
-Vad är de för nån fråga?
-Kom igen, räkna upp tio av dina kompisar!
-ok. Linnea, Anna...
-Men dom är du ju aldrig med?
-Stefan, Josse, Linnea, Vickey...
-Du verkar ju bara var med dom som är äldre än dig!

Det var en utskällning jag fick...igår kom den här bomben:

Jag och mamma satt i bilen efter att hon hämtat upp mig från Holmlunds:

 -Hörde du om det här som hänt i finnland?!
-Jo det har ju gått på nyheterna på radion hela dagen.
-Och att han hade lagt ut det på youtube också!
-Fast han den finska reportern sa ju att  det inte var bekräftade uppgifter på att det var han som lagt ut det.
-Men det förstår väl att det är han?!
-*Tystnad*
-Kan du säga något här i livet som du ser positivt på?
-Va fan är de där för fråga?! Jag vill inte snacka med dig om sånt här!
-Där ser du! Du kan inte ens diskutera det!
-Ahmen är äligt talat! Va fan är de för frågor du ställer?! "Hur många kompisar har du?" ?!!!! Skärp dig nu!!!

-Jag har tappat greppet om dig helt och hållet nu! Jag känner inte igen dig längre Josefin! Förrut var du en glad och positiv tjej men nu verkar det ju bara som att allting är negativt med dig. Du vill inte prata med oss och du behöver inte egentligen göra något här hemma!

-*Tystnad*
-*Tystnad*

Nu är det mer än 24 timmar sen jag sa ett enda ord till dom...