Josefin

Jahapp så sitter man här och är deppig igen. Vid halv åtta tiden ikväll dog min fasters man efter en tid av sjukdom. Han hade cancer i hela kroppen och fick veta för ett tag sen att det inte fanns något att göra. Det känns så hemskt, så orättvist! Jag har ju känt honom i hela mitt liv. Han har alltid varit den glada snubben som alltid skrattat. Mannen med det breda leendet...han är borta nu. Och jag vet inte hur jag ska känna...det känns...tomt...konstigt. Jag vet inte hur jag ska känna alls.

Jag önskar jag kunde prata med någon...krama någon. Men det finns ingen att vända sig till...bara att inse, jag står ensam. Jag vet att jag har helt underbara vänner...men jag kan inte sitta och gråta och klappa ihop inför er. Vill inte att ni ska behöva lyssna på mina problem. Jag får klara mig själv helt enkelt...det har jag klarat förut...jag borde klara det nu också.

Jag snackar så jäkla mycket skit...