Josefin

Hej igen bloggen.

Lena-Marie har nyss åkt härifrån, hon var snäll nog att komma hitt och äta lunch med mig :) Wookgränsaker med nudlar och kyckling. Grymt gott!
Hmm och så har vi pratat ganska mycket. Om hur jag känner och så, om hur jag ska kunna försöka få mamma att förstå vad mina problem är. Och sen har vi också pratat om att jag kanske ska försöka söka hjälp av nån proffesionell. För jag kan inte fixa det här själv och det känns som att vi innom familjen inte heller kan fixa det. Det licksom funkar bara inte ;(
Jag tror verkligen aldrig att jag har mått så dåligt som jag gör just nu. Jag orkar som inte med något längre.
Ska försöka prata med mina lärare på torsdag så dom också är medvetna om situationen. Så dom kanske förstår varför jag reagrar som jag gör just nu.

Jag bad även L-M och Conny att äta middag här ikväll för jag känner mig inte redo att vara själv med mina föräldrar än. Jag vill bara gömma mig. Kommer inte kunna titta någon i ögonen längre.

Jag tänkte berätta lite mer om vad som hände igår för jag orkar inte ta alla frågor som jag annars vet kommer komma. Det är bättre att ni får läsa det här istället för att plåga mig med en massa frågor. Och sen så känner jag ett stort behov av att få skriva av mig.

Grejen är att det i flera år har varit knasigt här hemma och det senaste året är den tiden som jag börjar må dåligt av det. Jag har aldrig varit så deprimerad som jag varit det här sista året. Och det har licksom pyrt hela tiden. Allt ska vara perfekt, må inte dålig - bit ihop, känn inte efter - bit ihop, ha inte ont - bit ihop, va inte sjuk - bit ihop. Det är ungefär så jag blivit uppfostrad. Man ska inte känna efter man ska bara bita ihop och gå vidare. Man ska inte erkänna att man har problem, man ska bita ihop.
Och nu efter jul egentligen så har det börjat blomma ut i form av att vi slutat komunicera med varandra och bara ta allt vi säger fel och bli sårade av det. Det var ju för någon månad sen som jag första gången riktigt skrev om hur allt är. Och nu skriver jag om det igen. Igår kom alla och då menar jag alla känslor fram. Jag bara hävde ur mig allt till Conny och han pratade med våra föräldrar. Och sen kom L-M upp och hämtade mig, så vi satt alla i vardagsrummet igår grät och försökte prata. Jag kunde dock inte prata för jag visst verkligen inte vd jag skulle säga. Så jag satta bara och grät och skakade. Men efter säkert en timme så började de lugna ner sig och vi kramades ganska länge. Mest kramades jag nog med pappa. Men det är för att jag känner mig så osäker på vart jag har mamma. Så iaf efter att vi kramats så gick alla utom mamma och satte sig vid bordet i köket för att fika. Så vi satt väl som och försökte ha ett lätt samtal och det funnkade ganska bra tycker jag. Men mamma satt kvar i vardagsrummet och sen efter en stund bad hon mig komma dit och öppna det som vi hade målat när vi var och målde keramikgrejer så att hon och L-M skulle få se dom. Så då gjorde jag de men gick tillbaka in i köket direkt efter det. Och så kom gick mamma in i deras sovrum och la sig för at sova.
Så då gick jag dit och sa att jag ville inte på apun idag. Men hon ville såklart att jag skulle dit men jag sa att nej jag vill inte träffa någon imorgon. Jag vill bara vara för mig själv. Och sen sa jag god natt och gick upp till mig. Men klockan var säkert närmare halv tre innan jag somnade.

Så...det är ungefär det som hände...sen hände det en massa andra grejer men jag tror bara det skulle bli ännu mer förvirrat än va det redan är.