Josefin

Jag vill minnas att jag nån gång förrut skrivit om tårar. Men det var länge sen. Ikväll har mina tårar iaf sprutat eller forsat kanske är ett bättre ord. Jag har i säkert en timme eller mer, stått och tokbölat mot min brors bröst. Låtit allt forsa ur min mun. Låtit allt jag hållit inne så länge kommit ut.
Och även fast det känns jättejobbigt eftersom han ska prata med mamma och pappa nu om hur jag känner och så, så känns det ändå bra. För både han och Lena-Marie står på min sida. Dom finns där. Jag tänker inte säga va han sa till mig exakt men jag kan säga att om han inte sagt allt de han sa så skulle jag verkligen inte fixat det här. Nu vet jag verkligen att det finns några som bryr sig, som vill hjälpa mig. Som jag kan sträcka ut en hand mot och dom greppar den. Som tar emot mig när jag faller och som hjälper mig upp när jag snubblar.
Det känns så obeskrivligt skönt. Jag trodde inte dom bryde sig så mycket som dom faktiskt gör. Men dom bryr sig! Dom bryr sig verkligen! Och dom vill hjälpa mig.

Jag hoppas det kommer lösa sig. Men nu kommer det komma en jobbig tid igen. En tid när jag och mina föräldrar säkert knappt kommer att prata med varandra. Men jag måste klara det...för om jag inte klarar det finns det faktiskt bara en utväg för mig...