Josefin

Har varit tugnt för mig ikväll. Inte kunnat titta nån i ögonen eller nästan ens tittat alls på folk. Kämpat mot tårarna och förvirringen i hur jag ska bete mig mot Daniel när vi är ute bland folk.
Följde med han hem en kort sväng efter revyn för att se två avsnitt av one piece. När jag skulle hem kom klumpen i halsen och stenen i hjärtat tillbaka. Tårarna välde fram o ja kunde inte se på honom igen. Det känns alltid så förbannat tugnt att kliva in i hans lägenhet eftersom jag vet att jag inte får stanna där längre. Får inte längre kalla det mitt hem.

Ska försöka sova nu. Kroppen behöver sömn