Josefin

Har såna fruktansvärda mående kurvor just nu att jag behöver skriva av mig! Ena sekunden är jag glad och sprallig för att i nästa hålla hårt i mig själv när jag känner ångesten komma krypandes. Ena stunden vill jag isolera mig från människor och i andra så vill jag inte vara själv! Det är bara i början av månaden men jag har redan börjat oroa mig för räkningarna som kommer komma under månadens gång.
Jag och Daniel tänkte åka till Stockholm i februari och jag har verkligen sett fram emot de. Nu börjar jag helt plötsligt bli stressad över de faktum att jag ska visa mig på huvudstadens gator. Jag känner mig så äcklig och ful!

Igår natt sov jag som ett barn ensam i min säng och ikväll känns de som att jag drunknar i min 120cm säng trots att jag har en katt på var sida om mig. Att sova med någon är något som man vänjer sig vid så sjukt fort men att lära sig sova ensam igen tar evigheter.

De känns så dumt de här för jag har haft en helt okej dags annars idag. Åkte och tvättade i Daniels tvättstuga och myste i soffan framför en "ny" anime serie. Sen nät jag kom hem la jag mig i ett riktigt långt bad och läste. Hade de mysigt och skrattade åt Milly dom hela tiden doppade tassarna i vattnet och sen såg missnöjd ut för att hon var blöt. Jag bäddade min säng i rena sängkläder och såg fram emot att få sova i en helt ren säng efter att jag sett en av kvällens långfilmer, Australia.
Nu när jag ligger här i sängen så känns de bara så främmande! Kudden luktar inte längre Daniel och de känns som att täcket försöker hålla mig fast. Jag stressar upp mig för morgondagens åtaganden och i mitt huvud kommer jag på mig själv med att försöka komma på ursäkter att få stanna hemma.

De är helt galet hur ens känslor kan gå upp och ner såhär. Just ikväll...jag känner nästan inte igen mig själv...